Trappan

Sån't här får mig att fundera. Vem ska gå här?
Man kommer inte fram till den vare sig uppifrån eller nedifrån.

Jag tror att jag är väldigt präglad av att allting ska vara nyttigt och meningsfullt!
;-)

Foto Sus

Tanke

Det kom ett mejl...



Never, never be afraid to do what's right, especially if the well-being of a person or animal is at stake. Society's punishments are small compared to the wounds we inflict on our soul when we look the other way.

Martin Luther King Jr., civil-rights leader (1929-1968)

Foton Sus

Undran

Hur mår du...?

Letar du fortfarande efter fyrklöver, under, nya glädjeämnen och lösningar...?



Eller har du som de här blivit trött och le och lagt hoppet åt sidan...?


Foton Sus

Inte övertygad

Vi bor i ett land där vi får både regn och snö. Vi måste skydda vår post från väta.

Men, jag tycker att de här har varit lite snåla med virket...!(?)

Foto Sus

Snigelns lag

I sommar har jag lärt mig att det finns något som kallas för Snigelns lag.

Viktor är en man som lever i romanens post-sovjetiska Ukraina. Han har författardrömmar, men för att försörja sig arbetar han för en tidning. Hans uppdrag är att skriva dödsrunor.

Efter ett tag förstår han att det pågår saker i kulisserna som han helst inte vill känna till. Han blundar. Han tänker att jag gör bara mitt jobb, jag bara skriver. Jag har ingenting med vad som händer att göra.

Och folk dör.

Jag kan tänka mig att det på många sätt gick till på samma sätt i nazityskland.


Fotot lånat från newsdesk.se

Men verkligheten brukar hinna ifatt en, och Viktor blir tvungen att fly landet.

När han kommer tillbaka lär han sig att det finns något som heter Snigelns lag. Endast om man tillämpar den kan man klara sig, säger de mäktiga till honom.

Ensam är du en liten snigel som lätt kan mosas. Du måste skaffa dig en beskyddare. Du måste skaffa dig ett hus.



Och när ett hus inte längre ger det skydd du behöver, skynda dig illa kvickt till ett annat.



Foton Sus

Viktor söker upp olika hus.

Viktor har också två vänner:

Den ena är en kungspingvin, Misja. Misja befinner sig så långt ifrån sin naturliga miljö som man kan tänka sig. Han är helt utlämnad åt människornas godtycke. Helt ofrivilligt blir han en bricka i deras korrupta spel.

Hans naturliga skydd är späcket som ska isolera och skydda honom från omgivande kyla, precis som Viktor försöker skydda sig med isolering (både från omvärlden och sina egna tankar och känslor). Men i en lägenhet i Kiev blir Misjas späck till en nackdel och enda lisan är kalla dopp i badkaret och någon gång en utflykt i snön eller till den frysta floden när det är vinter. Misja behöver komma hem. Han behöver ett hav och inte ett ynka badkar där han knappt ryms.


Kungspingvin, fotot lånat från Expressen

Viktors andra vän är en liten flicka som heter Sonja. Hon förstår sig inte alls på att man måste skydda sig. Kanske kan man säga att hennes skydd är just hennes sårbarhet, öppenhet och spontanitet. Och hennes kärlek till bland annat pingvinen.

Hur det går för Viktor, Misja och Sonja kan ni läsa i Andrej Kurkovs två romaner Döden och pingvinen (1996) och Pingvin försvunnen (2002).

Jag hade redan läst böckerna när jag fick syn på en notis i tidningen:

Georgij Gondadze, regimkritisk journalist i Ukraina, ströps, brändes och halshöggs 2000. Hans huvud har fortfarande inte hittats. Misstankar riktades mot landets dåvarande makthavare. Nu har förre polischefen Oleksij Pukatj erkänt sin delaktighet i mordet (UNT den 23 juli 2009).

Jag fick en stöt. Detta var det samhälle Kurkov beskrev i de böcker jag just läst. Ibland ger litteratur djup åt "ren fakta" och små notiser i en tidning...

Och antalet journalister som mördas ökar varje år.

Reklam och sopor

Jag har sagt nej till reklam genom både NIX-telfon och skylt på dörren. TV-reklam undviker jag genom att spela in programmen och se på dem efteråt - bara att spola förbi tröttsamheten.

Ändå svämmar den över mig: blad instuckna i tidningen, s.k. gratistidningar och bostadsbilaga vare sig jag vill ha dem eller ej. De jag är kund hos känner frihet att både ringa och skicka papper, när som helst och hur mycket som helst.

Och sopberget växer.


Foto Sus

Liv på skilda villkor

Jag har ju varit i Stockholm några gånger under våren/sommaren. Någon gång fick jag syn på detta lilla kämpande löv (eller ska jag säga träd). Det växte mitt i de värsta avgaserna vid en högt trafikerad väg.

Men livet är okuvligt.



Så här ser det ut för de lite bättre lottade...
Är inte laven fin, också?

Foton Sus

Politisk debatt

Svenska politiker har ju inte för vana att skrika åt eller bua ut varandra. Det uppskattar jag faktiskt som väljare.

Bara de inte tar det steget längre och blir som i denna debatt, för vad skulle det göra med demokratin?

Det skulle inte mycket att välja mellan, liksom... ;-)

Galenskaparna

Foto Sus

EU-val

Ur dagboken den 7 juni 2009

Det har blivit så lätt att rösta, osäker eller ej.

När alternativet att stanna hemma betyder att underlätta för främlingsfientlighet, rasism, intolerans och partier som luktar nazism och 30-tal blir mina steg till vallokalen fjäderlätta.

Foton Sus: löjtnantshjärtan

Klokt

Ibland kan barn uttrycka stora saker mycket bättre än vi vuxna. Vem kan inte hålla med Rasmus om följande:



... inte minst om man har bekymmer, till exempel. Fast samma sak händer väl om man är förälskad och försöker tänka på något annat ;-)

Liam är så klok. Han vet hur det kan kännas ibland. Han sätter till och med ord på vad som kan tas upp i en terapeuts arbetsrum.



Då är det skönt att han kan uttrycka, och förhoppningsvis har erfarenhet av, även detta fenomen!


Foton Sus

Låt oss leva lite mer på det sättet!

Tack barn!

Liten lapp

Ut dagboken den 30 maj 2009

Mamma har slagit in en present till mig någon gång och skrivit det på pappret. Jag har klippt ut hennes anteckning/uppmaning och det har blivit en alldeles liten lapp av det. Den har legat i en liten dosa på mitt skrivbord i många år nu, tillsammans med några nycklar. Det händer att jag lyfter på locket och läser orden igen.

"Räkna de lyckliga stunderna blott..."

... står där med mammas handstil. En liten hälsning från en mor till en dotter.

Foto Sus

I kväll har jag haft en sådan lycklig stund. Träffat en väninna, gått på bio, suttit ute i sommarnatten, ätit färska rödbetor, druckit vino sante med mandelskorpor.

- Vem vet, sa hon, hur många sådana här kvällar vi får i sommar.

Och vi satt kvar en stund till.

Mamma

Ur dagboken den 23 maj 2009

Regn, regn, regn...

I dag överraskade det många av oss på eftermiddagen. Det bara vräkte ner och folk flydde in i affärer och gallerior. Några få paraplyn fälldes upp, men de flesta verkade ha lämnat sådana hemma.

Minns en gång när mamma och jag var ute i svampskogen. Långt hemifrån började det regna och vi hade inga skydd med oss. Jag tänkte börja springa...

- Varför springa? sa mamma. Blöta lär vi bli hur vi än gör...!

Har ofta tänkt på den gången. Vi hade något vansinnigt kul när vi fortsatte gå och regnet öste ner, kläderna lade sig dyblöta runt kroppen och skorna blev små vattenreservoarer. Man kunde faktiskt NJUTA av det i stället för att förarga sig! Man kunde passa på att hoppa i vattenpussar och stänka omkring sig som en annan Gene Kelly, sjunga, vända ansiktet uppåt och bara låta det rinna på en, över en, omkring en, i en...

När vi var riktigt små blev mamma så glad när det började regna.
- Nu barn, kan ni springa ut i regnet och bli blöta om ni vill!

Min mamma, min muminmamma, hon lärde mig mycket om livet; inte minst att vara glad över allt möjligt och omöjligt.

Raindrops keep falling...

Precis så här

Foto Sus

Precis så här tycker jag om det.

Små, små knoppar, ännu hårda som sten.
Mjuka löv på väg att slå ut och bli vackra, fulla av liv
(de är formade som graciösa hände på väg att öppnas).

En skrovlig gren att ta näring från,
och, på samma gren: det gamla, det förgångna, det avslutade.
Fotfarande närvarande.

Majonnäsburk och två koppar kaffe

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade nu ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "Ja".

Då lyfte professorn upp två koppar kaffe som stått under bordet och hällde deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återsående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

"Nu", sa professorn medan skratten klingade ut, "vill jag att ni tänker er att den här burken är ert liv.



Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.


Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil.




Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv: resten är bara sand."

En av studenterna räckte upp handen och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log och sa:

"Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."

Denna berättelse cirkulerar bland bloggare. Bilderna är lånade.

Partypooper

Så, våra kära glasspinnar och glasstrutar är miljöbovar de med. Många reser flera hundra mil innan de når frysdiskarna.

De här kan ni undvika om ni bor i Sverige:

Colaflaska, Diplom-is (tillverkas i Spanien) 21,6 g CO2
Ben & Jerry's Wich, GB (tillverkas i USA) 17,7 g CO2
Skruven Tropical, Diplom-is (Spanien) 15,3 g CO2
Cornetto Citron, GB (tillverkas i Italien) 11,6 g CO2
Lakritspuck, GB (tillverkas i Portugal) 11,4 g CO2

Men det finns ju naturligtvis olika grader av miljöbelastning, så om man mumsar svenskproducerat så är det ju lite bättre... Sia är de som har flest sådan glassar (19), GB har 8 och Diplom-is 4.

Är du miljövänlig, lille vän?
Svar: NEJ!

Foto Sus

Djup

Ibland läser jag djupa böcker, så djupa att jag inte förstår ett dyft.



Då lägger jag pannan i likaledes djupa veck och tänker:

"Den här författaren vill visa på att allt är så djupt att det verkligen inte går att förstå.

Och jag är så djup att jag förstår att jag ingenting förstår."

Och sedan känns allt mycket bättre!


Foton Sus

Compact Living

Foto Sus

Dammen

"Ja, ja, du kanske inte tänker så mycket om mig. Jag är bara en liten grund damm mitt inne i en stad. Du säger att det finns sjöar som är oändligt mycket större och djupare än jag, för att inte tala om det där havet som ska finnas någonstans…

Men jag bryr mig inte om vad du säger. Jag ska tala om att jag är ganska stolt.

Varje år söker sig tusentals människor hit till mig, och varje år glädjer jag många fler sådana än någon klar liten tjärn i en skog någonstans. Många barn hänger på räckena som skyddar mig och önskar inget hellre än att få gå ner och stoppa fingrarna i mitt vatten eller att till och med plumsa runt lite i mig. Det sista gör också en och annan student i fyllan och villan ibland, och då är jag vänlig, relativt ofarlig och står ut med deras upptåg.

Jag erbjuder också en fristad för många fåglar av olika slag: svanarna, förstås, men också änder och fiskmåsar. De kan, mitt i staden, få lite ro och avskildhet (man får ju inte gå fram till mig) och ett vatten att vila sig på och flaxa över. Människorna kommer hit och matar dem, så fåglarna vet också att de kan få sig en munsbit här utan större arbete.

Sist men inte minst… jag må vara hur liten och grund och obetydlig som helst…

Men, också jag kan spegla himlen."






Foton Sus

Samtal med en gammal port

"Ja, du… de använder mig inte så mycket nu för tiden, människorna. Det är till och med så att det har börjat växa violer vid mina tår (man ser dem om man tittar nära).

Men, det gör mig inte så mycket. Jag planerar att skaffa hår. Jag tänker mig att det ska bli grönt och skönt också, så småningom.

Det är helt okej med mig."

Foto Sus

Alltid redo

Det närmar sig årsmötestider i bostadsrättsföreningen. Häromdagen började jag fundera på om vi är så väl förberedda på brand som vi kunde vara? Eller är det bara instruktioner som saknas?

Om det börjar brinna i källaren: Ska jag alltså rycka åt mig en spade och… slå på lågorna? Eller ska jag ta kvasten och försöka... sopa bort dem?

Golvet är av cement och därmed mycket svårt att gräva i.
Alternativet är alltså att ta en spade, springa ut ur huset, gräva en grop och stoppa huvudet i den…

Foto Sus