När vi var barn spelade pappa på pianot, vi barn stod på varsin sida om honom, och så sjöng vi Taubevisor allt vad halsarna höll. Mamma lyssnade glatt från övervåningen.
Men så blev det dags att locka ner henne. På given signal och med glada miner mellan oss tre vid pianot tog pappa upp Min älskling du är som en ros. Och alltid stämde det: då kom mamma ner till oss. Hon satte sig i trappan, tittade på oss och log.
Den sången var hennes, och till henne.
Den spelades på begravningen och kistan var full av skära rosor. När jag gick fram med pappa i rullstolen spelades den.
Vår älskling, du är som en ros.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Så underbar är du, min vän,
och ser så vacker ut,
och älska dig det ska jag än
när havet sinat ut!
När hela havet sinat ut
och bergen smält till glöd!
Ja, älska dig det ska jag än
när jorden ligger död.
Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen, skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.
Evert Taube
En nyutsprungen, skär
Foton Sus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar