Någon gång under studentdagarna var det någon som sa:
- Du måste bara lyssna på Glenn Gould när han spelar Bachs Goldbergvariationer!
Sedan kom en lång utläggning om Glenn Goulds relativa "svala, matematiska, geniala" sätt att spela.
Han som uppmanade mig till detta var en så kallad överliggare som läste filosofi och matematik och inte tycktes ha några planer på att någonsin sluta (det gick bättre på den tiden). Jag var ung och imponerad och följde alla hans uppmaningar. :)
Någonstans skiljde sig våra vägar och jag har ingen aning om var han befinner sig i dag. Men så snubblade jag över detta klipp med Glenn Gould. Jag har aldrig sett Gould på bild och blev så full i skratt!
Jag förstår att den filosofiske vännen kände ett släktskap med denna man (de påminner faktiskt om varandra), men jag befinner mig nog ganska långt ifrån geniernas värld, är jag rädd!
Med det inte sagt att jag inte tycker om musiken, förstås...
Glenn Gould
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
What's not to like?
SvaraRaderaKlart jag älskar det och sådana människor! Vad jag skrattar åt är bilden (klyschan) av "det galna geniet": vild, slarvig, i sin egen värld, närmast onåbar... lite Strindberg, tycker jag...
SvaraRaderaJag vill inte vara Strindberg... tror inte det var så skoj...
I så fall bör man i varje fall ha någon som sköter marservicen åt en, och kanske någon som försörjer en med...?
Äsch, detta ett skämt :-)
Kram sys, du är ju geni och trivs med det och fixar allt annat med...! :-)