lördag 5 september 2009

Snigelns lag

I sommar har jag lärt mig att det finns något som kallas för Snigelns lag.

Viktor är en man som lever i romanens post-sovjetiska Ukraina. Han har författardrömmar, men för att försörja sig arbetar han för en tidning. Hans uppdrag är att skriva dödsrunor.

Efter ett tag förstår han att det pågår saker i kulisserna som han helst inte vill känna till. Han blundar. Han tänker att jag gör bara mitt jobb, jag bara skriver. Jag har ingenting med vad som händer att göra.

Och folk dör.

Jag kan tänka mig att det på många sätt gick till på samma sätt i nazityskland.


Fotot lånat från newsdesk.se

Men verkligheten brukar hinna ifatt en, och Viktor blir tvungen att fly landet.

När han kommer tillbaka lär han sig att det finns något som heter Snigelns lag. Endast om man tillämpar den kan man klara sig, säger de mäktiga till honom.

Ensam är du en liten snigel som lätt kan mosas. Du måste skaffa dig en beskyddare. Du måste skaffa dig ett hus.



Och när ett hus inte längre ger det skydd du behöver, skynda dig illa kvickt till ett annat.



Foton Sus

Viktor söker upp olika hus.

Viktor har också två vänner:

Den ena är en kungspingvin, Misja. Misja befinner sig så långt ifrån sin naturliga miljö som man kan tänka sig. Han är helt utlämnad åt människornas godtycke. Helt ofrivilligt blir han en bricka i deras korrupta spel.

Hans naturliga skydd är späcket som ska isolera och skydda honom från omgivande kyla, precis som Viktor försöker skydda sig med isolering (både från omvärlden och sina egna tankar och känslor). Men i en lägenhet i Kiev blir Misjas späck till en nackdel och enda lisan är kalla dopp i badkaret och någon gång en utflykt i snön eller till den frysta floden när det är vinter. Misja behöver komma hem. Han behöver ett hav och inte ett ynka badkar där han knappt ryms.


Kungspingvin, fotot lånat från Expressen

Viktors andra vän är en liten flicka som heter Sonja. Hon förstår sig inte alls på att man måste skydda sig. Kanske kan man säga att hennes skydd är just hennes sårbarhet, öppenhet och spontanitet. Och hennes kärlek till bland annat pingvinen.

Hur det går för Viktor, Misja och Sonja kan ni läsa i Andrej Kurkovs två romaner Döden och pingvinen (1996) och Pingvin försvunnen (2002).

Jag hade redan läst böckerna när jag fick syn på en notis i tidningen:

Georgij Gondadze, regimkritisk journalist i Ukraina, ströps, brändes och halshöggs 2000. Hans huvud har fortfarande inte hittats. Misstankar riktades mot landets dåvarande makthavare. Nu har förre polischefen Oleksij Pukatj erkänt sin delaktighet i mordet (UNT den 23 juli 2009).

Jag fick en stöt. Detta var det samhälle Kurkov beskrev i de böcker jag just läst. Ibland ger litteratur djup åt "ren fakta" och små notiser i en tidning...

Och antalet journalister som mördas ökar varje år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar