Pappas sista år var inte så lätt. Men jag minns en gång då han verkligen skrattade.
Jag sov ju i soffan hos honom när mamma var sjuk. En kväll bytte jag lakan åt mig. Min barnsliga förtjusning över att igen få sova i nytvättade, doftande och stärkta lakan, och den entusiasm med vilken jag babblade på om det, fick honom plötsligt att skratta hjärtligt. Den där dottern är då för galen... :-)
I kväll har jag bytt lakan.
Jag tänker på honom och ler.
Foto farbror Bengt
Mina ögon som ettåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar