Allting har sin tid, säger de. Att glädjas och att sörja, till exempel…
Men jag tror att man kan vara glad samtidigt som man saknar en kär person. Speciellt om man hade ett så gott förhållande till den personen som jag hade till min mor (och far).
När min mor blev mormor fick hon en dikt i present. Den var skriven på finska (som min mor kunde om än hon hade svenska som första språk). På finska finns det bara ett ord för mormor och farmor, precis som i engelskans ”grandmother”, och den som skickade dikten till henne var själv farmor. Den låter så här i svensk tolkning:
När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.
Men innan dess är de passionerade.
Eeva Kilpi, tolkning Kerstin Lindqvist
Vi hade med den i programbladet vid min mammas begravning. Allting var mycket ljust.
Jag tror visst att man kan blanda liv och död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar