För två år sedan åt mamma, pappa och jag vår sista middag tillsammans. Det var påskafton, jag hade dukat vackert och vi åt god mat. På soffbordet lyste påskrisets gula fjädrar, på matbordet stod krokusar och påskliljor i knopp. Mamma hade dagen innan kommit hem från sjukhuset och den senaste infarkten.
Morgonen därpå väcktes jag av att hon ropade på mig: hon hade fått ännu en infarkt. Hon levde i några månader till, men hon kom aldrig hem igen.
Är det inte märkligt att vår sista måltid tillsammans blev en sådan fest?
Första gången vi sågs var ju också en påskafton. Mamma var gravid med mig och mina föräldrar hade bjudit hem några vänner. Allt var klart: maten färdig, bordet dukat, snart skulle gästerna komma.
- Jag ska bara gå och kasta mig på sängen en stund, sa mamma.
Några minuter senare gick vattnet. Pappa fick kasta sig i bilen och köra i ilfart till sjukhuset. Mitt huvud syntes när de kom fram. Jag hade bråttom till festen! ”Lilla Aprila”, som de kallade mig ett tag.
Så det var påskafton när jag för första gången låg i deras armar. Och påskafton när vi för sista gången var tillsammans alla tre.
Fest var det bägge gångerna. Det är märkligt så livet får till det ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar