Kom så går vi...!

Från dagboken, den 18 mars 2009

Vilken underbar solig dag… mitt humör är lika soligt det.

I går var jag och lyssnade på Jonas Gardell. Han fick mig både att skratta och gråta en tår. Men inte minst fundera en massa.

Något han påminde om var hur rädda vi är många gånger för att faktiskt uppmärksamma och acceptera att vi förändras som människor, eller att vi och våra medmänniskor har olika ”fel” eller svagheter. Vi slätar liksom över, vi nämner inte handikappen eller förändringarna, vi låtsas som om det regnar, blundar…

Och så blir vi själva och människan bredvid oss bara en bild av något som ”borde vara” och inte den människa som faktiskt finns där.

”Två tomater var ute och gick. En blev överkörd när de gick över gatan. Den andra tomaten vände sig om och sa…”

Vad sa han? Minns ni?

Inte: ”Kom så går vi, min kära körsbärstomat!”

Nä. Han accepterade det han såg framför sig. Han accepterade det som hänt. Men, det betydde inte att han snabbt gick därifrån. Nä. Han ville fortsätta vara med sin kompis ändå. Han sa:

- Kom så går vi, ketchup!

Ha det gott, alla röror av olika slag!