Det kom ett brev

I går kom det ett mejl med en bild på min mamma. Hon ler lite busigt mot den som tar bilden och har så där gnistrande blå, intelligenta ögon.

Ja, hon lever inte längre.

Minns att jag läste när hon dog att när ens föräldrar dör, förlorar man för alltid den person man var i deras ögon. Ingen ser på en såsom en mamma eller pappa ser på sitt barn.

Jag tycker att vi tog vara på tiden så gott vi kunde tillsammans. Jag är som vanligt så där förlåtande och förstående som jag brukar vara, både mot mig själv (i detta fall, och i dag i varje fall) och mot henne.

Men nog saknar jag henne något vansinnigt ibland. Och nog önskar jag att vår tid tillsammans med våra kära inte vore så utmätt som den faktiskt är.

Krama er mamma i dag, ni som har henne kvar.