Himlen och oro

Döda föräldrar kan inte kan oroa sig (jag har alltid föredragit att göra dem glada). Det har jag kommit fram till.

Men sedan vet jag inte.

När mamma och pappa dog började jag fundera mycket på hur det är där i himlen (!).

De har det ju väldigt bra där, så därför är det ju klart att de inte får ta del av mina bekymmer, eller hur?
Men eftersom de tycker så mycket om mig har de ju självklart också möjlighet att titta till mig då och då (!).
Ser de bara det som är bra då, då? Hm. *funderar*

För att de kollar upp mig och hälsar till mig, det vet jag ju.

En av mammas favoriter är att arrangera solnedgångar, gärna med rosa moln i olika formationer – hon älskade rosa och var så konstnärlig. Jag tror hon har jättekul när hon gör det.
- Tack älskade mamma! Vad fint!

När det är fullmåne brukar hon hålla sig undan, hon tyckte den var otäck. Men då finns pappa. För när det är stjärnklart då är pappa där och kikar ner, han älskade stjärnhimlen och kunde mycket om den. När jag ser på stjärnorna är det hans förundran och glädje som fyller mig… och där sitter pappa och blinkar åt mig från någon galax någonstans…
- Hej pappa... *vink, vink*

Men hur är det då, när de tittar ner på mig, vad ser de?
Är jag ledsen så tror jag ju visst att de kan trösta – kan de inte?
Men hur blir det då med den glada himlatillvaron för dem?

Eller, (kom jag på det nu), de kan se elände och veta hur allt slutar och därför ändå vara glada. De oroar sig inte… för allt slutar ju bra…?!

Vet ni vad? Jag tror att jag inte ska fundera så mycket…

;-)