Fullmåne

Jag blev på en blogg påmind om förhållandena i Finland under kriget.

Min mor var en ung finlandssvensk flicka när andra världskriget bröt ut. Hon tjänstgjorde som Lotta. Som sådan tillbringade hon många nätter i ett vakttorn, spanande efter fientliga plan.

Vi barn fick det berättat mest som en rolig historia: hon och kompisen stod och sjöng sånger och hoppade jämfota för att jaga bort kylan. Efter avslutat pass åkte de rutchkana ner till byn. Lite spännande var det nog också, trodde vi barn: en kväll såg flickorna hur fallskärmar släpptes ner från ett plan.

När det var fullmåne och jag var liten brukade jag fascinerad springa ut på gräsmattan och ropa:

- Mamma, kom och titta! Det är så vackert!
Men hon höll sig inomhus:
- Usch, nej, jag tycker det är otäckt...

Underliga mamma, tyckte jag, och fick pappa att komma i stället. Men långt senare har jag förstått anledningen till hennes rädsla: flygplanen kunde komma när det var fullmåne.

Det var bomber hon var rädd för.